bild och text

Tipin!
Är ett tält som prärieindianerna använde som bostad när de flyttade ut på prärien.
Den bestod från början av hopsydda buffelfällar , långa trästänger och pinnar att fästa ihop tältet med, samt pinnar att fästa tältet i marken med. När man senare fick tag på tyg använde man det och bostaden blev då lite större därför att tyget var mycket lättare än buffelfällarna. Inne i tipin hade man en .Innerduken som var lite högre än dörrens överkant. Det gjorde att när man eldade i mitten av tipin, kom den kalla luften in mellan ytterduken som inte går ända ner mot marken och innerduken som ligger ner mot marken, luften drar sig upp mellan dukarna och över innerdukens kant, sen går den ner mot elden som värmer luften och drar med sig röken upp och ut genom toppflikarna, de s.k. fläppsen.
Fläppsen kan man styra med stänger på utsidan av tipin så att vinden kan gå runt tipin och inte trycka ner röken in i tipin.
Vid regn vill vattnet rinna på stängerna och ner I tipi, då fick en klättersugen unge klättra upp stängerna och knyta en rem runt varje stång ca: 50 cm under rökhålet och knyta ihop det i en knut med ett långt snöre så att man kunde leda vattnet ut genom dörren.
Ville man vara "låsa" sin bostad satte man två pinnar i kors över dörren.
Ville man att ens gäster skulle gå, kratsade man ur sin pipa.
Man respekterade sin bostad och vårdade den eftersom den gav skydd och värme.

Inipi!
Svetthydda- Sweatloge
Ceremonier och ritualer har alltid varit ett sätt för människan att hitta sin plats i ett större sammanhang, att söka helande, att bevara harmoni med naturen och omvärlden och att vårda banden till vårt ursprung. Om vi genom ökad teknologi delvis kan behärska naturen så hjälper ceremonin oss att öka vår medvetenhet om hur djupt förbundna vi är med naturen och att vi är en del av Livets Väv. Ceremonin i Svetthyddan ger oss en möjlighet att fördjupa kontakten med naturen, vårt arv och vårt ursprung. Ceremonin påminner oss om vem vi är innerst inne.
Traditionellt går man in i en Svetthydda för att bli renad och helad både kroppsligt och själsligt. Ceremonin kan hittas hos alla naturfolk världen över men förknippas kanske främst med indianerna. Svetthyddan är den plats där man kontaktar andevärlden och helande andliga krafter.
Svetthyddan är kupolformad och byggs ofta på en avlägsen och lugn plats, en kraftplats. Stammar av till exempel vide böjs till bågar som knyts samman. Ursprungligen täcktes hyddan med buffelhudar men numera används ofta filtar och tältduk.
Utanför hyddan gör man upp en eld där stenar värms. När stenarna är tillräckligt varma sätter sig deltagarna i en cirkel inuti Svetthyddan och de heta stenarna placeras i en grop i mitten. Svetthydde-ledaren lägger örter på stenarna och häller sedan lite vatten med salvia över dem. Goda dofter sprider sig och en mjuk värme sveper runt deltagarna som sitter tillsammans i mörkret. Sånger, så kallad chanting, och böner avlöser varandra. Böner om helande både för en själv och för dem som står en nära.
I Svetthydde-ceremonin förenas elementen Jord, Eld, Luft och Vatten. De fyra elementen samverkar med de helande andliga krafter som kallats in i hyddan och i ceremonin kan blockeringar och negativ energi frigöras för att sedan flöda ner i Jorden och transformeras.
När ceremonin är slut kryper deltagarna ut ur hyddan och ångande varma kroppar möter den stjärnklara kvällen utanför. Någon föredrar att doppa sig i sjöns svalkande vatten medan en annan lägger sig raklång i det fuktiga gräset och njuter av känslan i kropp och själ. Upplevelsen av att vara pånyttfödd finns hos flera deltagare och det bekräftar många indianers uppfattning om att man i Svetthyddan låter det gamla dö för att ge plats åt det nya att födas fram.

Calumet!
Pipan eller Calumet som det kallades. Bestod i grunden av två delar. Pipskaftet gjord av grå ask,vide eller poppel.
Piphuvudet gjords av en mjuk röd sten som kallades Catlinit eller målaren George Catlin. Stenen bröts i gruvor i Minnesota och dessa gruvor var heliga. för alla stammar. När en indian tände pipan var hans avsikt oftast djupa allvarliga.Röken uppfattades som en fläkt av bön och pipan själv betraktades som en förbindelsekanal för den andliga världen. Pipor användes också för att helga umgänge mellan män. Ceremonipipor var en hövding, medicinmannens eller krigares personliga egendom som kunde vara värda en häst eller flera buffelskinn. Många män och kvinnor ägde en enkel vardags pipa ty rökningen var också vardags vana.

Trumman!
Den runda formen föreställer himlen och jorden och allt som lever där. De jämna slagen som slås på trumman är pulsen på hjärtat som bultar i allt liv.
den ljudet är som WAKAN TANKAS röst (Den store anden) som hjälper indianerna att förstå alla tings mysterium och makt.

Skalpering!
Var ett bruk vida spritt bland nordamerikanska indianer.
De vita anses ha haft en stor del i dess spridning eftersom myndigheterna i många krig tex: Apachekrigen utfäste stora penningbelöningar för indianskalper. betydelsen av indianernas syn på skalpering som troféer har oftast överdrivits av dom vita.

Hästen!
Indianerna var duktiga på att avla fram olika sorters hästar och många stammar dyrkade hästarna högt. Än idag finns hästraser som utvecklades av indianerna, bland annat den tigrerade, prickiga Appaloosan. Indianerna var även kända för att kunna ta vara på de brokiga färger som skäck (fläckig) eller tigrerad (prickig), något som avlades bort hos de flesta andra raser i Amerika.

De indianska hästarna hade ett otrpligt mod och bra intelligens, något som var oumbärligt för indianerna som inte bara använde sina hästar till riddjur eller packdjur utan även i strid.

Fossilfynd visar att hästar var vanliga i Nordamerika före den senaste istiden, men att de dog ut runt 11 000 f.Kr. Den dominerande teorin är att de flesta hästarna vandrade över till Europa och Asien då det fanns flera landbryggor mellan kontinenterna, och de hästar som fanns kvar blev bytesdjur för människor.

De första hästarna som kom tillbaka anlände med Christofer Columbus expedition under slutet av 1400-talet, och senare också under koloniseringen under hela 1500-1600-talet. Många av de hästar som fördes in i Amerika släpptes lösa eller rymde vilket bildade stora hjordar med förvildade hästar på prärierna och stäpperna. Men indianerna som aldrig hade sett hästar förut var snarare rädda för hästarna och det var troligtvis en skrämmande syn att se en människa på ryggen på en häst.

Så småningom lärde sig indianerna av de spanska erövrarna massor om hästskötsel och ridning. De började utveckla egen teknik också. Genom handel eller infångning av de förvildade hästarna fick indianerna egna hästar. Nästan alla de hästar som indianerna höll sig med härstammade från spanska hästar, jenneter och även hästar av arabisktoch berber-ursprung.

Tiden gick och indianerna blev ett fantastiskt hästfolk. De behärskade avelstekniker som inte ens var fulländade i Europa. Nez Perce-indianerna var främst inom hästavel och utvecklade störst antal hästraser bland annat den berömda prickiga Appaloosan.

Många av indianernas hästraser försvann allt eftersom indianerna blev bortjagade och infångade av den amerikanska armén. Många hästar dödades av armén. Det blev ju så att då indianerna inte längre hade tillgång till sina hästar så försvann ju dessa raser.

En av raserna som finns kvar i dag är Appaloosan, som räddades med hjälp av några få exemplar som klarade sig. Genom olika avelsprogram och korsningsavel har man lyckats återföda kopior av de gamla indianska hästarna, bland annat Nez perce horse som man fick fram genom att korsa Appaloosan med orientaliska Achaltekeerhästar

Medicinmannen:
Beteckning på de präster och läkare som förekom hos alla stammar. Medicinmannen som kunde vara en kvinna. Fick sin ställning genom visioner och efter utbildning. Deras kunskaper i naturläkekonst var oftast ganska stor.

Buffeln:
Ett gräsätande djur som vandrade på prärien. Buffeln var livsviktig för vissa indianstammar. Av Buffeln fick man bla: mat,kläder, bostäder och vapen. Innan den vite mannen kom fanns det ca 60 miljoner bufflar. I slutet på 1800 talet fanns det bara ett få tal kvar. Den vite mannen hade utfört en sådan fruktansvärd masslakt. Att buffeln räknades som utrotningshotad.

Gravplats :
Indianerna på prärien begravde sina döda på plattformar.
För att inte vilda djur skulle komma åt kropparna.
Man lindade in den döda i bisonhud.
Ägodelarna till den döda hängde man upp i gravställningen så att den döda hade med sig det till nästa liv som kallades
"de sälla jaktmarkerna ". Gravställningarna förföll med tiden.

War Paint!
Många av de bilder skildra indierna full krigsmålning . Många stammar av indianer målade sina kroppar och ansikten för ritualer, danser och för strid. De mönster målade ansågs hålla magiska krafter för skydd. Färger och bilder användes också för att göra de krigare, hövdingar och trotsar att titta mer våldsamma.