symboler, intressen, sport, livsföring…

indianhov

Lite fakta om indianer, intressant och kunskap om en del varför

INDIANERNAS MÅLNINGAR?
Man målade sig och även sina hästar av olika skäl. Det kunde vara mot solen, insekter likväl som tecken och symboler för stammen och inte bara inför strider. Rött var symbolen för livet.

VAD SYMBOLISERADE TOTEMPÅLEN?
I början var de endast stolphörnen i långhusen. Senare kom de att utsmyckas av särskilt utvalda där man berättade genom inskriptioner stamhistoria och om bortgångna. Binda vita var mest myt.

VAD MENADES MED ATT TA COUP?
Mod var viktigt och att vidröra en fiende, ta coup eller stöta – var modigare än att döda någon. Inför stamrådet kunde man sedan berätta om modiga bedrifter och få äran att bekläda sig med fjädrar, man skulle alltså förtjäna dem. Örnfjädrar som man själv infångade.

VAR MAN KRIGISKA VILDAR?
Först får man sätta sig in i när detta skedde och att man var ett naturfolk. Stammar fightades med varandra. Men först när ”de vita” kom och förstördes deras möjligheter att leva och då myntades begreppet om vildar. Och bland  alla stammar skilde sedvanor och annat mycket… De vita betedde sig väldigt våldsamt…

VARFÖR TOG MAN SKALPER?
En skalp ansågs vara en högt prisad trofé. Dessa kunde man sedan använda iordninggjorda som prydnad på en stång inför skalpdansen eller på en påle framför tältet. Så det var MOD det handlade om. När de vita kom och tog skalper mot betalning handlade det om något helt annat.

RÖKTE MAN FREDSPIPA?
Präriefolkens allra heligaste föremål var calumeterna. Att erbjuda en calumet till någon i stammen innebar fred, eftersom man inte kunde föra krig mot släktingar. Calumet ~ helig pipa var alltså heligt – vanligen bestod pipan av tobak och olika tillsatser av örter (därav alla hostningar de vita utför – på film).
Men beskrivningen vänskapspipa är mer rättvisande. Med ordet fredspipa tänker de flesta på överenskommelser med de vita, vilket alltså är lite missvisande.
 
VAD RÖKTE MAN?
Man rökte s.k. Knik-knik (stavning varierar). Det är / var en blandning av örter som sagt – ibland med tobak. En vanlig blandning ännu är salvia, björnbär, röd vide, Yerba Buena (Spearmint) och tobak. De som bara väntade sig tobak, fick en överraskning då indiansk tobak var mycket starkare förr. De flesta människor idag associerar <calumet>med en sorts bakpulver. Cherokeers pipsten är Steatit eller Såpsten. Dessa användes bl.a. av nordbor förr i tiden för att tillverka ugnar.

HJÄLPMEDEL VID STRID OCH JAKT..?
Man använde sig av ex. visselpipor av örnvingben för att meddela sig med andra krigare. Känt är röksignaler, hästarna användes också med rörelser för att visa budskap samt senare även spegeln. En variant som armén lärde sig och själv använde i de sista striderna mot apacherna (heliografen).

SYSSLADE MAN MED SPEL ELLER ANNAT TIDSFÖRDRIV?
Det var mycket populärt med lek och tävlingar. Pojkarna spelade ofta shinny,typ ishockey. Med en böjd träkäpp slog man en lerboll av skin. Man spelade med tärning, använde snurror, brottning, dans kälkåkningar, spjutkastning – kanot, bågskytte, simning, men framför allt hästtävlingar i olika former.

SLÄKTSKAP  MED ANDRA?
Numer finns en vikingteori. Det finnes rapporter om rödhåriga eller blonda Cherokeer och/ eller med blå ögon. Nu tror man att vikingar fanns bland Cherokeerna en gång.Dessa stannade på plats och råkade så Amerikas Indianer…

RELIGIONEN?  *
Inom olika stammar fanns olika syn på detta, men skillnaderna var små. Liksom vi hade de lite olika namn, siouxindianerna kallade ”det högsta väsen som råder över universum för wakan, irokeserna manitu.” Indianernas tro var/är andlig, man är animist – allt hade en god och ond ande inom sig, djuren, träden, stenarna,  allt omkring dom var heligt. Den heliga anden är alltid med, de hedrar andarna vid olika ritualer. Indianernas andlige ledare kallades shaman/ de vita sa medicinman. Han eller ibland hon var en av de viktigaste personerna i stammen.

Medicinmannen hade en nära kontakt med andarna. Med deras hjälp och olika sorters örtmediciner kunde han under komplicerade ceremonier bota sjuka, jaga bort onda andar, se in i framtiden, färdas i dödsriket och ex. vägleda de unga till ett bra liv.

Vanligast ritual var att söka klarsyn och att ensam söka. För att genomgå en ceremoni skulle dom först rena sig, det skedde genom en svetthydde-ritual och att röka calumet/vänskapspipa.Efter rening till kropp, själ och ande söker personen en ensam plats där den fastade och bad om kraft och vägledning. Ceremonin är mycket viktig och både kvinnor och män genomför den.

Soldansen var för prärieindianerna den viktigaste religiösa ritualen. Man tackade Den Store Anden för växterna och djuren – man hedrade solen. Dansen kunde pågå i flera dagar.

Hos en del stammar träddes träpinnar genom huden vilka var fastbundna med läderremmar med nålar av ben, i en påle som dom dansade runt tills pinnarna lossnade. Filmen ”Horse” visar denna ceremoni väldigt tydligt. Många i stammen går under livet igenom flera ceremonier för viktiga händelser såsom:  födelse, pubertet, giftmål och död.

Skyddsandar behövdes som beskydd vilken man ofta fick kontakt med genom under puberteten isolera sig, fasta och röka tobak. Till slut uppenbarar sig anden i form av ett djur eller en varelse. Denne lär den unge mannen magiska ord och ex. dödssången, som krigaren stämmer upp vid fara. Den synliga panten på deras förbund, skyddsanden och mannen, är medicinpåsen där indianen förvarar heliga föremål och alltid bär med sig.

Alla i stammen såg upp till, och respekterade de äldre, det var de som behärskade religionen bäst och de var visast. All kunskap och visdom de besatt, kvällsnöje för många unga var att sitta vid brasan och höra de gamlas berättelser … De kunde handla om skapelsen, andarna och jorden.

Vad indianerna än skulle företa sig så rådfrågade man och bad till andarna först, vilket sker i stor utsträckning även idag. Att göra något utan att ta hänsyn till andarna innebar att man satte sitt och stammens goda på spel. Efter döden kommer själen via Vintergatan till de sälla jaktmarkerna, motsvarigheten till de levandes värld där de träffas igen och där det finns massor av gröda och gott om jaktmarker och bisonoxar – samt alla vännerna.

De påminde oss i mycket och ett naturfolk som tyvärr fick flytta på sig.